Till Nordkap med BMW HP2

Ska vi sticka till Nordkap?...

Allt började med ett kort SMS från Peter i Vasa, ”Ska vi sticka till Nordkap till veckan?”
Nordkap har nog alltid varit ett givet resmål för alla motorcyklister skulle jag tro, och så även för mig. Enda kruxet var att min hoj, BMW HP2, kanske inte var gjort för längre touring och en snabbkoll på nätet visade att avståndet Umeå-Nordkap var minst 105 mil enkel väg. Men så slog mig tanken Two Wheels slogan för året, ”Adventure 2006, Resan är målet.” Så det kändes plötsligt väldigt rätt att åka till Nordkap med HP2:an.

Jag visste även att PG Lundmark hade åkt från Nordkap till Sydkap med HP2:an så nog borde jag klara att åka Umeå-Nordkap. Så jag skickade ett SMS och svarade ja på Peters fråga och så var tärningen i rullning eller bollen kastad…

BMW HP2 RT
Det gällde nu att fixa hojen så jag skulle få med mig alla grejor som behövdes. Det gällde att få lite RT-stuk över det hela med packutrustning, kåpor och hela kittet. När man passerat 40 så vill man gärna ha med lite grejor på resan, det ville i alla fall jag, och gärna ha lite komfort också. Motardhjulen satt redan på och jag beslutade att köra med de hjulen. Steg ett var en vindruta och en sån var redan beställd från Louis i Tyskland och den damp ned på posten samma dag som vi beslutade att vi skulle åka. Snacka om tecken från gudarna.

Steg två var packväskor och efter ett besök på Two Wheels och efter lite snack med Lollo införskaffades en BMW Sport Mjukväska på 51 liter som redan fanns hemma på Two Wheels. Jag ville även ha en tankväska till min HP2:a men det fanns inte i hemma i lager på Two Wheels. Lite svagt tycker jag men det är kanske ingen storsäljare, eller också var den slutsåld :-)

Men allt löser sig så jag hittade en gammal tankväska hemma och kompletterade den med en ryggsäck så förvandlingen var klar. Nu hade jag både komfort och packutrymme, en BMW HP2 RT.

Tankad, packad och klar…
Peter bor i Vasa och vi skulle träffas i Torneå för att åka vidare norrut genom Finland. Jag stack kl 7 från Umeå och körde E4.an till Torneå, en resa på 35 mil. Väl i Torneå så käkade vi och la upp resplanen. Strategin var enkel, vi skulle norrut och upplägget var att vi kör tills vi är less (inte tills vi är framme som nån annan redan har som måtto…).

Vi följde Torneälven norrut och lessnade i Mounio så där tog vi in på campingen. En fördel var att Peter pratade finska och skötte snacket. Totalt var kört 75 mil (Peter 85 mil) och en viss ömhet fanns i de bakre regionerna. Men efter en Norrlands Guld som hade fått plats i väskan (eller tre om man ska vara ärlig) så kändes det betydligt bättre. Vi hade passerat polcirkeln så vi satt på stugans altan i midnattssolen och filosoferade en lång bit in på natten.

Norge (gissa vädret?)
Vi sov lite extra morgonen efter, vi hade ju semester, och stack sen vidare mot Norge. Det fina vädret övergick i blåst och regn som visst verkar vara standardväder i Norge. Men den fina kåpan på HP2 RT gjorde att det funkade ändå :-)

Vi passerade Kautokeino och Alta, följde E6:an, för att så småningom hamna i Russenäs. Vägen mellan Alta och Russenäs gick över kalfjället och där blåste det nått fruktansvärt. Man fick hela tiden ligga och parera vindarna och när man mötte turistbussarna fick man väldiga kast så var det ibland lite onödigt spännande. Peter med sina segel till packväskor och toppbox på sin VFR 800 hade det extra spännande.

Russenäs är den naturliga samlingsplatsen för alla som ska till Nordkap verkar det som, för där var det massor av turistbussar, husbilar, motorcyklister mm. Vi lyckades få en stuga på campingplatsen som var liten (som att bo i en frysbox enligt Peter), men dyr. Vi hade en massa motorcyklister som grannar, bla ett gäng BMW-åkare från Tyskland och några HD-killar från Finland. Efter en summering av dagen nere vid fjorden gick vi förväntasfulla och la oss. Imorrn skulle vi fram till Nordkap.

Nordkap - turistfälla?
Vi steg upp tidigt och åt frukost i restaurangen i stugbyn och sen stack vi. Vägen upp mot Nordkap var precis som jag hade förväntat mig, smal och krokig med bergvägg på en sidan och fjord på andra sidan. Synd bara att det blåste lika mycket idag. Det var en hel del trafik och jag vet inte hur många turistbussar vi stötte på efter vägen.

Vi passerade Nordkapstunneln, 68 kom lång och 212 meter under havet. Det var en speciell känsla att köra nästan 7 km tunnel, mörkt, kallt och fuktigt. Efter tunneln var det stopp och vi fick betala en tunnelavgift för att vi passerat, de ska väl finasiera bygget på nått sätt och det kändes väl OK.

Farten upp mot Nordkap var måttlig och det tog betydligt längre än jag räknat med att åka de 12 milen upp till Honningsvåg som är den stora ”stan” i Nordkap. I Honningsvåg tankade vi på en Shellmack som var av svensk Select-modell, ”min vän på vägen” ni vet. Där fanns allt som en hojåkare behöver, bensin, korvmenyer och nybryggt kaffe.

I Honningsvåg var vi även och kollade på båten från Hurtigruten som var av lyxmodell. Det kändes lite som ytterligheterna, där stod vi som hade kört MC och kollade på turisterna som hade kommit i förstaklass lyxbåt. Vi skulle alla upp till Nordkap. Men Peter och jag var helt eniga att Nordkap ska man besöka på hoj, annars har man inte gjort det ordentligt. Man kan ju åka båt, buss eller bil men det är inte rätt...

Sen körde vi sista milen ut till själva Nordkaps-klippan. Vägen dit var häftig och väl framme fick vi betala 195 norska kronor bara för att komma ut till klippan. Det blåste fortfarande ordentligt och jag var lit fundersam och inte hojen skulle blåsa omkull när vi parkerade. Sen kämpade i vinden ut på klippan och tog de klassiska turistbilderna och köpte lite sovenirer. Vi var framme vid resans mål och stod en stund i blåsten och begrundade vårt öde. Klippan i sig var vär inte så mycket att se men det är faktiskt en liten speciell känsla att veta att det inte går komma längre norrut och stå och blicka ut mot horisonten. Vi var oxå framme vid resans mål och var nu med i klubben över de som besökt Nordkap. De nödvändiga attributen införskaffades i souvenirshoppen och sen kände vi oss nöjda. Men en iten fadd bismak fanns ändå, tunnelavgift, Nordkapavgift, dyra stugor, dyr mat, mm ...

Hemfärd
Vägen hem gick också via norra Finland men nu följde vi E6:an och sen E75:an. Vägarna var bra så det gick smidigt att transportera sig alla milen. Vi passerade Lakselv, Karasjok, Enaresjö, Ivalo och Rovaniemi. I Rovaniemi stannade vi vid polcirkeln och Tomteland (också turistfälla) och tog några obligatoriska bilder. Sen blev det raka vägen till Haparanda där vi sov över och sen sista 35 milen transport hem till Umeå.

Summering
Vi hade kört 250 mil på fem dagar och hojen har som förväntat funkat klockrent. Det är inga problem att åka långt med en HP2:a och även ha med sig ordentligt med packning. BMW-bagen har suttit kanon bak på hojen och varit stor nog att rymma det mesta. Rutan har oxå varit bra och tagit bort mycket av fartvinden som man annars får rakt i bröstet. Tror oxå att rutan hjälpt till att hålla ner soppaförbrukningen lite. Just bränsleförbrukningen var lite förvånande för mig. Under hela resan i Norge och Finland har den inte dragit över halvlitern nån gång, rekordet var 0,41/mil vid ett tanktillfälle. I övrigt är hojen helt makalös och går inte jämföra med de GS-modeller jag haft tidigare. HP2:an är bäde lättare, aggressivare och med allmänt mer hår på bröstet än mina tidigare GS-modeller. HP:n är verkligen topp of the line...

Enda jag saknade var handtagsvärmare men det finns visst som tillbehör.

Vi har gjort resan som alla MC-åkare ska göra och den stämmer klockrent med Two Wheels slogan för året, "Adventure 2006 - Resan är målet". Det är trots allt ett äventyr att åka till Nordkap, speciellt med vädret. En mäktig grej längs resan är midnattssolen som lyser hela dygnet. Det blir aldrig mörkt och har man flyt med vädret är nätterna helt otroliga. Men sen tycker jag Nordkap i sig kanske inte var så märkvärdigt utan att det har varit resan som varit målet, Adventure 2006 - Resan är målet.

Vi hade gjort det, varit till Nordkap på MC...

/Per