Min fru har fyllt år! Grattis förresten… Hur många år det var har vi för länge sedan slutat räkna, men att hon i år fick en damcykel är jag i alla fall säker på. Och då pratar vi damcykel, med en rejält upprätt körställning och djupt böjd ram… damcykel.

Jag kände det som om jag körde på frugans damcykel när jag lämnade Two Wheels på en R 1200 RT! Många saker stämde, körställning, känslan under rumpan och en stor korg framför styret. Jag har aldrig tidigare kört buss, aldrig kört något av de stora touringjärnen, så det var med stor skepsis som jag körde iväg. Det här var allt jag inte gillade, stor fet kåpa, upprätt körställning, tungkört lok utan körglädje… men som så ofta förr fick jag äta upp mina förutfattade meningar!

Jag satt väldigt bra på en skön sadel som dessutom kunde värmas upp om kylan slog till, i ändan, och ett styre som satt där det skulle för att få en bekväm körställning. Den upprätta körställningen gav god överblick och kontroll, och även om det inte var särskilt sportigt så var det rejält effektivt. Jag hade inte kört speciellt mycket fortare med hakan mot tanken!

Stora vägar borde väl vara en RT:s rätta element, och det var det! När jag väl hittat knappen som reglerade vindrutan så att jag kunde höja den, blev färden otroligt bekväm. Vindbruset försvann och att åka med öppet visir blev ett nöje. Värmehandtagen gjorde att fingrarna var lättrörliga och jag insåg hur effektiv kåpan var när det började blinka en varningslampa som markerade att tempen hade gått under 2 plus och jag inte var berörd ett dugg. Radio på hoj känns för mig lite beige, eftersom ljudkvaliten inte är kanon och vindbrus stör, men lite tufft var det ändå att glida genom stan och njuta av vända huvuden som reagerade på musiken som pumpade ur högtalarna. Fast radio… nej tack om ni frågar mig! Tittar plötsligt på hastighetsmätaren och ser hundrasextio, och bromsar ner medan jag tänker att det kunde stått hundra, så enkelt var det.

Svängde in på en mindre kurvig väg för att avslöja bussen, men fick tji igen! Lätt och smidigt gick det att kasta hojen från sida till sida och boxern morrade härligt. Den nya motorn känns varvilligare än den gamla och de nya hästar som BMW hittat på toppen känns när man varvar på. Bromsarna är fortfarande bra och gropiga norrlandsvägar klaras av utav fjädringen på ett okej sätt. Inga större klagomål här heller alltså.

Men gnäll…? Ja… att man kan värma sina händer, sin rumpa, men att värma fötterna bakom cylindrarna som var BMW:s adelsmärke förr fungerar inte. Och för någon som åkte boxer på tidigt åttiotal så är det mindre boxerkänsla idag. Fast det är kanske ett plus…varvvilligare, starkare, tystare….fast om man gillar vibbar och hojar som ruskar så finns det en viss saknad!

Och när man tittar ner från sadelplats så ser man… ingenting, mer än plast, ingen motor, ingen känsla boxer, men det är egentligen bara tomt snack! Det här är en kanonhoj som gör sig strålande i alla situationer utom möjligen på grusvägen, och skulle Janne tvinga mig att köra RT en gång till så skulle jag faktiskt göra det…gärna!
Och en sak som jag frös på… den böjda ventilen till framhjulet... saker att bli kär i!!

/Ernst