250
kubik
250 kubik är inte mycket, nästan på gränsen till
fjuttigt. När dessa oförskämt små kubik dessutom
är förpackade i en kawasakigrön kostym från början
av åttiotalet så skrämmer de ingen.
Men han var inte i stånd att känna den saknad av kraft som
varje frisk människa borde ha känt utan tyckte ändå
att det var en otrolig kick att dra gashandtaget mot stoppet, och om
han med full kraft kastade sina sjuttio kilo bakåt över stänkan
så lyfte nog framhjulet nån centimeter.
Nä, han hörde bara det härliga smattret och gladdes åt
att slippa blanda olja i bensinen som andra enduroåkare med tvåtaktare
tvingades göra. Dessutom valde han sina hojvänner med omsorg
och Martins Honda var om möjligt ännu slöare och med
sämre förutsättningar för att klara ett riktigt
svenskt endurospår. Men skam den som ger sig!
Lördag förmiddag, samling med Martin vi det gamla vanlig stället
och ett snabbt val av körväg. Det blev kärret, ett hederligt
snuskigt blött kärr med en yta som såg förrädiskt
lättåkt ut, men som dolde endast bottenlöshet.
21 friska hästar och ett alldeles för smalt bakhjul gjorde
uppgiften praktiskt taget omöjlig och den bärrem som var monterad
i bakramen fick flera gånger bekänna färg. Blöta,
smutsiga och illaluktande bestämde dom sig för att dra vidare
på spåret, och det enda som just då gjorde endurolivet
värt att leva var vetskapen om att Martin och hans Honda hade haft
det ändå tyngre. Ja det var väl det där med skadeglädjen
igen…
Tävlingsbanan var väl inte gjord för dessa glada gossars
hojar, men det var ju ändå kul att prova, att drömma
sig bort till en värld där Novemberkåsor skulle köras
och där vinnaren förmodligen åkte Kawasaki och mindre
troligt Honda. Stubbar och stenar låg i dagen och både fjädring
om mod sattes på hårda prov. Fega och åka ner i varenda
grop eller satsa och slå sig rejält när man åkte
omkull? Pest eller kolera? Surströmming eller kräftor? Vi
skumpade vidare och för utomstående betraktare såg
det säkert ut som om vi stod stilla.
Runt granar och över fält gick spåret innan det försvann
in den riktigt djupa skogen. Tack vare min överlägsna körskicklighet
och den brutala kraften i min hoj hade jag gjort ett ryck, och det var
i ensamhet som jag nådde fram till den branta och höstslippriga
ravinen där spåret vek ner för att i botten korsa ett
vattenfyllt dike innan den rejäla uppförsbacken på andra
sidan började. För att klara denna svårighet krävdes
skicklighet och mod, något som jag tyckte mig ha, men för
att klara det med min Kawa krävdes också en stor portion
dödsförakt.
Jag saknade dödsförakt!
Vi gled nerför slänten och innerst inne visste jag att det
krävdes en rejäl vridning på rullen, typ i botten, för
att komma över diket med fart som jag sedan skulle behöva
i backen efter. Och ändå mesade jag… halvgas, studs,
hopp, slir… upp i backen med sorgligt låg hastighet. Det
kunde bara gå på ett sätt, och det gjorde det. Någon
meter från toppen tog det stopp och plötsligt var jag på
väg ner mot diket igen. Mina ben sprattlade åt alla håll
i sökandet efter fäste och utan min egentliga önskan
fanns det bara där. Min vänstra häl fick en stadig rot
bakom stövel och tog tvärstopp, vilket inte 115 kg Kawasaki
gjorde utan den rullade fortsatt bakåt i godan ro. Fotpinnen träffade
på det gula plastskyddet på Lindstrandsstöveln och
mitt ben vek sig som ett storkben, bakåt. Jag förmodar att
det hördes något när korsbandet for all världens
väg eller när menisken blev krossad, men det hörde jag
aldrig. Adrenalinchocken var total och när Martin kom dit ville
jag bara att han skulle hjälpa mig igång med hojen så
att jag fick komma hem. Martin hittade en fuskväg och med hängande
vänsterben puttrade jag hemåt och när den värsta
överraskningen var över och pulsen började lugna sig
kände jag hur rejält ont jag hade. Denna smärta minskade
inte när min dyra moder skulle hjälpa mig av med stöveln…
Operation och konvalescens, men det är en annan historia.
Vad lärde jag mig? Jo, att 8500 var ett bra pris att sälja
Kawan för och motorcyklar gör sig bäst på väg,
eller kanske att kaxiga killar ofta överskattar sina apparater
/Ernst Hoske
