Arne

Jag stod med stora ögon och beundrade hans snyggt renoverade NSU från –39 och grämde mig över att jag själv hade, inte bara tummen utan, alla fingrar mitt i handen och med nöd och näppe kunde byta stift på en boxer. Hur gärna hade jag inte velat vara som denna 73-åring som svarvade nya lager och ekrade fälgar till frukost och lät den nysprutade lacken torka under middagen.

Jag ville vara hans vän, hans frände, och sola mig i hans magiska mekaniska glans. Därför ställde jag frågan som kunde göra oss till känslomässiga bröder och skapa obrytbara band av gemenskap:
- vad tycker du om BMW då?
I hans aning för långa tvekan borde jag ha anat oråd och backat hem till säkrare mark, men istället stoppade jag huvudet längre in i lejonets gap genom att stamma fram:
- jag tycker att dom är ganska fräcka!
Han tittade på mig som något som katten släpat in och sa med förakt i rösten:
- jävla järnsvarvar!
- ursäkta??
- Har aldrig kunnat med dom, för mig är dom helt ointressanta!

Förtrollningen var bruten, det magiska ögonblicket en evighet bort och jag stod med ett ännu mer avlångt ansikte än vanligt kvar.
- men….
Jag darrade och stammade, skakad i grunden, stirrandes på en förlorad vän som sakta suddades ut i mina tårfyllda ögon:
- men…tyska hojar är väl bra..? sa jag med en röst som brast i ett försök att krossa hans tro på produkter från den brittiska övärlden, för att på något sätt kunna lämna hans välstädade verkstad med någotsånär rak rygg.
- Jodå, det är bra grejer, rejält, kvalité, som NSU:n. Kolla, inte en oljedroppe under, batteritändning, snygga gjutningar. Den här gillar jag, men BMW….nä, det finns gränser, järnsvarvar…
- Men två cylindrar, boxertwin…?
- Äh….nä det är nåt som saknas, dom har ingen riktig känsla…jag är mer inne på engelskt stål, det är min grej. Har väl ingen drömhoj direkt. NSU:n är fin, engelska hojar ännu bättre, men BMW nej tack!

Jag förstod med ens att det aldrig skulle bli vi, aldrig vi som skulle dela en öl och sitta i sommarens sista sol med bara ögon för våra Bumsar. Bumsar som Arne hade vårdat med omsorg och lackat i den djupaste svart som var skapad. Aldrig skulle vi tillsammans lyssna till en boxers förföriska dunkande och le i njutande samförtsånd. Vi var för alltid delar av skilda världar och därför bortom vänskapens ljus.
Jag backade ut ur det välordnade rummet:
- jamen tack för kaffet i alla fall!
- Ingen orsak, vill du se min BSA?
- Nä tack….katten hemma måste ha mat.

Det fanns ingen orsak att dra ut på lidandet, ingen anledning att försöka hålla skenet upp och låtsas som om vi hade ett liv att dela. Bättre att få komma ut och andas frisk luft. En nödlögn gjorde slut på besöket.
Jag lämnade Arnes hus med tunga steg och sörjde en förlorad vän, ty en människa som kallar ens kärlek för järnsvarvar är inte värd någon mans vänskap. Stackars Arne…

Jag gick hem och satte mig fåtöljen i garaget för att njuta av linjerna hos min RS. Ganska snart skingrades de mörka molnen och efter en flaska Zubr så sken åter en sol i mitt hjärta.
Vem behöver en förtappad själ? Inte jag, det är inte min uppgift att öppna Arnes ögon, att kasta pärlor åt svinen är inte min grej. Vill människan inte förstå finessen med kardan och cylindrar som står ut så skall jag inte offra energi på att omvända honom. Jag log när jag såg denna härligt tyska design:
- Välkommen världen! Vill du dela en BMW med mig?
/Ernst H