Drömhojen,
eller upp som en sol och ner som en pannkaka
I drömmarnas värld är allting möjligt och alla hinder
tenderar att utplånas lika effektivt som en skalbagge under en
sko. En dröm som skall förverkligas riskeras ju också
att krossas, men jag kände mig beredd att ta den chansen.
Det hela började nog med en av de vinterkurser i ordonanskörning
med mc som FMCK Eksjö
ordnade för massor av år sedan. Jag upptäckte att det
var rasande kul att med stora svepande uppställ lotsa den skid-
utrustade "Kronqvarnan" längs slingrande grusvägar,
och det lärde mig också att det var möjligt att åka
mc i - 20 bara utrustningen var den rätta.
Dessa tankar levde kvar i mitt huvud och kom fram med jämna mellanrum
tills den dag då jag
trodde att tiden var mogen för att förverkliga min dröm,
drömmen om att åka motorcykel året runt!
Jag hade 3 mil till mitt jobb,3 mil grusväg fylld med snäva
kurvor, skymda krön och mängder
med möjligheter till glädjerus, och det enda som egentligen
saknades var ett verktyg för att
tillfredställa alla lustar.
Så länge som jag tänkte klart förstod jag ju att
det var en stor off-road stånka som jag behövde,
kanske en lite äldre XT 600 eller varför inte en DR 600?Nu
visade det sig ganska snart att det var
fler än jag som hade insett det praktiska med dessa cyklar, så
utbudet i Västerbotten med omnejd
var klart begränsat. Paniken började göra sig gällande,
jag måste hitta en hoj!!!!!!!
Till slut blev det ett napp, visserligen en TT 600,men hög fjädring
gjorde ju ingenting och motorn
var ju nästan identisk med XT:n…. mycket special och aluminiumtank
gjorde saken än mer
glasklar och "inte landsvägsregad" hörde jag knappt.
Jag hyrde ett släp och den 21 oktober bar det iväg, och det
var med lite darriga ben jag efter 17 mils resa närmade mig den
ganska luggslitna maskinen. Men mina ögon måste ha grumlats
av någon sorts habegär för jag såg inte att "de
fräscha däcken" var nästan utslitna eller att "ny
renoveringen" var gjord för 3 år sedan. Inte ens startproblemen
som berodde på "gammal
bensin" fick mig på andra tankar. De enda som jag tänkte
på var ”WP-gaffel", "trimkam" ,
och "aluminiumbakram", och med dessa ord ringande i mina öron
gick färden hemåt.
Jag införskaffade ett Arme´ns ordonnansställ, ett par
kraftiga handskar, och detta tillsammans
med de gamla crosskängorna gjorde utrustningen komplett. Det var
bara cykeln som lämnade
övrigt att önska… Från början hade det krävts
ca.87 kickar innan enstånkan vaknade
till liv, men med nytt stift, ny bensin och rengjorda förgasare
var den igång på första kicken i
9 fall av 10(tionde gången startade den inte alls, borde jag inte
anat oråd???).
En enduroåkande bekant hade i en gammal lada letat fram ett framdäck
med mycket dubb
och ett bakdäck som var mer flintskalligt. På dessa styltor
vinglade jag iväg till besiktningen
(10 mm dubbutstick på bar asfalt är en mycket speciell upplevelse
kan jag intyga),och rullade
in i besiktningshallen som ensam mc den dagen...
Jag visade glatt upp min nyinskaffade endurolicens och besiktningsmannen
kollade upp alla
dispenser.
"-Du...det finns inget ramnummer..." Tankarna rusade genom
huvudet "stulen, häleri"
"lurendrejeri", men slutligen hittade vi det under 7 lager
vit färg, och det flesta siffrorna stämde.
"-Då skall vi bara kolla ljuset" men det var lättare
sagt än gjort, för då måste cykeln vara igång
och just den här gången var den tionde!!!!! Svetten rann
och besiktningsmannen började kolla
allt oftare på klockan, men på 52:andra försöket
smattrade den igång och blev godkänd med
bara några få anmärkningar. Nu skulle här köras!
När jag kom hem vågade jag inte stänga av den utan jag
lämnade den ruskande lutad mot
garageväggen medan jag sprang in och hämtade min ryggsäck."Det
må bära eller brista"
och jag visste inte hur nära sanningen jag var!
Det hade snöat 10 cm under natten och ingen plogbil hade passerat
när jag startade min resa.
Däcken greppade fint och jag kunde få ut bakdelen i svepande
sladdar utan att förlora greppet
fram. När jag sedan passerade Margaretas röda Jetta och lämnade
den bakom mig i ett moln
av snö, då var lyckan gjord. Med ett stort leende på
läpparna, ja i hela ansiktet parkerade jag
utanför skolan och gick in och genomförde mina lektioner som
i trans. När så dagen var slut
och det var dags att åka hem stod ett antal ungar och väntade
på att se min avfärd.
"-Varför startar den inte?" När jag hade hört
den frågan för 14:e gången var det bara ett under
som gjorde att 8-årige Johan kunde lämna skolgården
utan spår av tårar på kinderna. Efter ett
antal hopplösa försök var det bara att med svansen mellan
benen bege sig ner till Margareta och be om skjuts hem. Nog tyckte jag
att jag såg en glimt av skadeglädje i hennes ögon....
men jag kan ju ha fel!
Hyrkärra, hemkörning.
Väl hemma efter en veckas vila startade den på 1:a kicken,
så skam den som ger sig, nytt försök.
Ditresan gick utan större missöden, men historien upprepade
sig när det var hemkörningsdags!!!
Det var-15 så jag lekte med tanken att det var en ispropp. Värme
hjälper mot isproppar och där-
för bar jag TT:n uppför trappan och in i tamburen och efter
2 timmar i värmen gick den igång. Det var svart ute och -23,så
jag vågade aldrig stanna för att skrapa bort isen från
glasögonen utan jag satsade istället på att försöka
andas så lite som möjligt för att behålla den
lilla sikt jag hade, jag började tvivla på min dröm!!!!
Jag undrar vem som har myntat uttrycket "tredje gången gillt"?
Hursomhelst gjorde jag det till mitt motto och en dag i början
av december var det dags för ytterligare en chans att förverkliga
drömmen. Det var kallt men den startade på första och
jag rullade iväg med ett ganska stort mått
av tillfredställelse, något som dock skulle bytas mot förtvivlan
om bara någon kilometer. När jag
passerat långrakan över myren började den att hosta
och spotta,8 km från civilisationen och med
-25 på termometern kunde jag hålla mig för skratt.
Jag vände hemåt och med en cykel som toppade 25 km/h nådde
jag slutligen mitt garage, där jag parkerade min dröm mot
väggen.
Där stannade drömmen, och kanske finns den fortfarande kvar
där även om TT:n är borta. Kanske kommer jag att hitta
den en dag, när jag har glömt Margaretas blick, förfrysningen
av kinden och
den förhatliga 48:e kicken, men just nu är jag inte beredd
att leta.
Jag har krossat en dröm...
/Ernst Hoske
