Jag
blir förbannad
Jag blir förbannad….och ledsen…när
jag läser den förödande statistiken
från Vägtrafik-inspektionen om antalet
motorcykelolyckor under 2004. Efter att ha snittat
på ca 50 st omkomna mc- och mopedåkare
hade antalet förra året hoppat iväg
till 76. En sorglig siffra som påminner oss
alla om vår sårbarhet, den utsatta positionen
i trafiken, om bilisters bristande hänsyn och
uppmärksamhet, men också om vår egen
del i skapandet av en säkrare trafikmiljö.
Varje gång jag tänker dessa tankar känner
jag mig som en gnällig gammal gubbe, en insnöad
pessimist och en människa utan lust till livets
njutningar. Men jag fortsätter ändå…
Jag kan inte skylla på vägverkets bristande
underhåll av våra vägar, förbanna
män i keps och svära över den alldeles
för stora älgstammen när statistiken
visar att den vanligaste olyckstypen är en singelolycka
på 70-väg!
Jag lider med de drabbade och alla som mist nära
och kära släktingar och vänner, jag
tar av mig min hjälm och önskar att jag
hade en möjlighet att sträcka ut en hjälpande
hand som skulle ge dessa människor glädjen
tillbaka, men det kan jag inte….Inte heller
kan jag ondgöra mig över det som skett och
besserwisseraktigt säga att så och så
skulle saker och ting ha gjorts för att undvika
att 76 människor mist sitt liv, utan bara konstatera
att vi som vill fortsätta njuta av att forsa
fram på två hjul måste ta lärdom
av vad som hänt.
Jag måste våga inse att det är jag
som håller i gashandtaget på min hoj och
att det är jag som låter fyrkolvsok och
ABS-bromsar jobba. Det är jag som bestämmer
hastigheten och gör de nödvändiga bedömningarna
när jag med leende läppar krossar kurva
efter kurva på favoritvägen. Jag är
den ende som jag låter ta det fulla ansvaret
över mitt liv och därför måste
jag förbanne mig se till att jag tar de rätta
besluten.
Fart måste anpassas till min hoj, min egen kapacitet
och de förutsättningar som vägen ger.
Jag måste lära känna min hoj så
att jag vet hur den reagerar i olika situationer och
jag måste våga se min egen kapacitet och
mina begränsningar. Jag kan känna mig som
Valentino Rossis brorsa (eller åtminstone farsa)
när jag ser honom lägga upp en sladd i 150
km/h men jag måste våga inse att jag bara
är en bråkdel så bra och dessutom
kör på en väg där jag kan möta
min motståndare öga mot öga. Jag måste
lära mig att se farorna och hindren för
att ge mig en chans att göra rätt manöver
och använda all min fantasi för att försöka
måla upp alla möjliga scenarion som kan
dölja sig bakom nästa krök.
Jag vill därför slå ett slag för
att alla som har möjlighet skall passa på
att gå på en avrostnings-kurs i vår.
Ett gyllene tillfälle att träna sig själv
och att lära känna sin hoj bättre.
Det kommer inte att vara så att de som går
en avrostningskurs slipper olyckor, men det kommer
att vara så att de som gör det ger sig
själv större chanser att undvika dem. Att
lära sig bromsa och att ta kontrollen är
alltid bra och att våga visa att man inte är
kung är coolt. Att visa att man inte är
perfekt är mod!
Vi syns på avrostningen i vår….och
våga inte vara en i statistiken som har kört
av på 70-väg i sommar, för då
blir jag riktigt förbannad!
Njut hoj, ha skoj!
/Ernst
