|
Att hjälpa en vän!
Det
var väl klart att man ställde upp när en kompis
kom och bad om en tjänst, även om det var svårt att
förstå varför någon som knappt hade kört
moped skulle köpa hoj när han passerat femtio. Men okej,
hade han svårt att veta vad han skulle titta på och än
mindre veta hur saker och ting skulle kännas under en provkörning
så bistod jag gärna med mina egna erfarenheter.
Från allra första början försökte jag med
besserwisseraktig ton tala om att en japansk mellanklassmaskin var
både enkel att sköta och att köra, och när han
prompt vidhöll att det var en H-D som han alltid drömt
om så visade jag den ena efter andra bilden på små 883
cc:s Sportstrar utan vidare framgång. Jag gav upp!
Så en dag ringde min telefon och jag hörde, låt
oss kalla honom, Jan-Eriks lätt uppspelta röst i andra änden:
- Jag har hittat den! Har du tid på onsdag kväll?
Tid är ju något som man gärna ger till vänner
så jag sa att jag självklart hade tid och gjorde ett snabbt överslag
på vad jag då blev tvungen att stryka bort på onsdagens
program.
- Bra, då hämtar jag dig vid sextiden
Onsdagen och sextiden kom och Jan-Eriks blå Volvo stannade
utanför mitt hus med ett släp bakom, han var rustade för
affär! Vi småpratade i bilen och han beskrev med entusiasm
i rösten att han blivit kär i en H-D Electra Glide Police
Special från –73 och de glittrande ögon som kunde
tillhört ett barn på julafton gjorde att jag inte hade
hjärta att säga att den var en H-D från dess sämsta
period då saker bara trillade isär och där olja kunde
komma rakt ut ur blocket. Han hade förresten inte lyssnat, för
kärlek kan ju förblinda även den klokaste!
Väl framme vid mötesplatsen sitter vi som ett strävsamt
gammalt par och dricker det medhavda kaffet medan vi väntar
på säljaren som skall visa oss platsen där hojen
står. Jag hinner just för femte gången tränga
undan tanken på att jag aldrig i mitt liv har kört en
H-D och än mindre kan säga att det här är ett
bra köp eller inte till min intet ont anande vän, när
en stor röd och rostig Cheva pick-up svänger in framför
vår medelåldersVolvo. Vi kliver ur för att visa
att vi inte är farliga och står där med munnar öppna
som knipholkar när förardörren öppnas och ut
sticks världens längsta och spetsigaste cowboyboots i ormskinn!
Vi stammade fram våra hälsningsfraser och utan att behöva
se på varandra så visste vi att vi var slagna, besegrade,
bortom all återvändo! I affärer med en man med dessa
boots kunde man bara förlora….
Vi följde efter Chevan ut på landet och klev ur på en
gård där lukten av gris var påtaglig, för att
inte säga överväldigande, och ett par garagedörrar öppnades
för att släppa ut en vackert grön och fet Electra
Glide. Jan-Erik var redan körd, men jag vidhöll att en
provkörning måste göras. Mest bara för att rättfärdiga
min egen närvaro….
- Har du kört med fotkoppling och handväxel?
Om man inte svarar alls utan bara grymtar lite tufft, så kan
man väl inte anklagas för att ljuga? Och för att inte
ormskinnsbootsens ägare skulle tro att jag var en mes (utan
bara en helt vanlig medelålders svensson) så satte jag
mig på den breda skinnsadeln utan hjälm. Vem är det
som är cool på det här stället?
V-twinnen smäller igång, jag trampar in koppling med vänsterfoten
och för med ett ganska rejält skrap växelspaken på tanken
mot ettans läge. Det var utan större värdighet som
jag och dessa 330 gröna kilon hoppade iväg och jag gjorde
mitt allra bästa för att kolla alla funktioner medan min
hjärna jobbade undan tanken på vad som skulle hända
om jag fick tjuvstopp och tappade hojen när jag skulle vända.
När jag kom tillbaka var stod Jan-Erik med ett leende i hela
ansiktet eftersom affären redan avklarade och att jag med besserwisseraktig
röst sa:
- ja, den verkar vara helt okej, spelade ingen roll.
Jag körde inte upp den på släpet utan stirrade bara
på bootsen som gjorde det och när vi i sakta mak rullade
hemåt insåg jag att säljarens fötter och lukten
av gris var det enda jag riktigt minns. Jag tittade över axeln
för att se att det verkligen var sant, och när jag såg
släpet med den gröna H-D:n kände jag att jag inte
behövde nypa mig i armen. Det såg nästan ut som om
den flinande tänkte:
- Okej gubbar, är ni män nog att klara av det här…?
Att sedan kopplingen rasade efter mindre än femtio mil var väl
knappast mitt fel…?
Handväxel, fotkoppling, ormskinnsboots….livet är
förunderligt!
/Ernst Hoske
|
