Att
vara först…
Det är väl knappast så att jag känt
att jag legat i framkant av livet, varit en pionjär
som lett utvecklingen, en banbrytare som inte följt
gamla vägar utan rent av brutit ny väg….Snarare
har jag varit en förnumstig herre som stått
med mina lederhosen uppdragna till lång över
naveln och med besserwisseraktig säkerhet fördömt
andras försök till förnyelse och skrockande
med näsan i vädret sagt ”va var det
jag sa” när vänner och ovänner
fallit pladask på nosen i sin ansträngning
att göra något annorlunda och eget. I den
lugna lilla badbaljan som heter konservatism har jag
varit kung och simmat med rädslan för att
något skulle skvätta ner mig med lite chanstagning
och vilda fantasier….hoppsan. där seglade
jag visst iväg på metaforernas grumliga
hav….
Vad jag vill säga är nog att jag sällan
varit först med saker och ting… fast nu
ser jag faktiskt något som jag, förvisso
omedveten men ändå, var tidigt ute med!
Jag såg det när jag hade vägarna förbi
Two Wheels och såg Yamahas nya FZ1 och BMW:s
K 1200R, streetfighters med brett styre och upprätt
körställning, och tänkte att en sån
där har jag haft för länge sen!
Jag har ju tidigare berättat om min TT 600 som
skar efter 17 mil i vinterland och den fick ju lämnas
tillbaka till den handlare där jag köpt
den, (och dra inte in Janne i det här!!) men
pengar tillbaka blev ju svårt utan mitt alternativ
var att ta något annat skrot som stod där
i utbyte. Valmöjligheterna var små och
det slutade med att en Suzuki GS 750 stod på
flaket när jag skulle hem, ingen dröm precis
men en okej hoj i ett halvtaskigt skick.
I bilen hem började tankarna snurra, och egentligen
borde jag anat oråd redan då, men euforisk
som jag var så ville jag maxxa ut upplevelsen
och lät dom därför snurra. Jag tänkte
på ett reportage jag läst om hur Wes Cooley
regerade i amerikanska superbike-serien på en
Suzze GS 1000 i slutet på 70-talet och när
jag kom hem kastade jag mig ner i källaren och
letade reda på numret av tidningen Bike som
innehöll både text och bilder.
In på toan….
Nästa dag tillbringades i garaget med att skapa
en riktig kopia av den råa streetracer som Cooley
sladdade runt med och gjorde wheelies med i parti
och minut. Jag skar ur sadeln på förarplats
för att inte glida bakåt under den våldsamma
acceleration som 68 trötta hästar skull
ge, den fula extramonterade toppkåpan kastades
på tippen och sen gav jag mig på hjärtat,
alltså motorn.
Hojen var utrustad med ett Bassani 4-1-system, rostiga
grenrör som samlades ihop i en fläskig megafon
fylld med diverse ull och stålgaller för
att göra grannarnas liv uthärdligt. Jag
grävde helt sonika ur hela innehållet och
fick en öppning stor nog för en handboll
att fastna i och ur vilken ett vrål kom när
jag drog på. Sen ….var jag klar med min
ombyggnad!
Jag hade byggt en hoj som såg lite rå
och oborstad ut, en hoj som hade betydligt sämre
sadel- komfort är tidigare, en körställning
som passade bäst i stan och ett avgasljud som
skrämde pensionärer och småbarn! Kort
sagt, jag hade byggt en streetfighter utan att veta
om det!!
Tala om att vara före sin tid, att leda utvecklingen!!
Kanske är det så att GS:n skimrar mer idag
än i verkligheten bara för att jag ser den
i ett nostalgiskt ljus, kanske var det så att
det öppna systemet gjorde att endast 48 ponnyer
var kvar och säkert var inte eltejpen som jag
lagat sadeln med så läcker som jag vill
tro….men jag var åtminstone tidigt ute…för
en gångs skull!! Ernst H….the leader of
the pack!!! Wes Cooley...eat my dust!!!
/Ernst
