|
Den
sista färden…
Varje år har sin sista tur, den sista gången
som man får känna höstvindarna mot
sin äppelröda kinder, då man för
sista gången varvar ut och då man avslutar
körning med att klappa sin kompis och vän
på tanken. Det är förhoppningsvis
gången då man känner att ”
nu har jag kört tillräckligt mycket den
här säsongen” och ser fram emot lite
putsning i garaget och en värmande dryck i soffan
där man under filten läser diverse obskyra
mc-blaskor. Den sista färden.
Det var tanken.
Det var ju så det skulle bli, den fina avslutningen
på en bra säsong….men ack så
fel man kan ha…Med överlägsen blick
och stram hållning hade jag, Two wheels överlägset
bäste kund, gått in i butiken. Janne stod
som vanligt på tå för mig och ville
bjuda på kaffe. Han frågade om han kunde
hjälpa mig på något sätt och
utan ett ord pekade jag på den röda BMW
F800S som stod utanför butiken. Som en oljad
blixt försvann han in på kontoret och var
snart tillbaka med nycklarna. Jag nickade ett tyst
tack och stegade ut igen. Innan dörren gick igen
hörde jag nåt om ”ta det försiktigt”.
Bah! Skulle jag ärkemotorcyklisten Ernst H behöva
sådana ord i mitt öra? Var fanns den hoj
som inte jag kunde brotta ner? Var fanns den kurva
där jag kunde lägga ner så att både
tanken och sidokåpan skrapade i? Vad finns kvar
att göra som inte jag har gjort?
Amatörer!
Fjuttiga 800 kubik.
Jag gick ut till lill-hojen. Liten och söt stod
den där med sina 800 kubik. Den var inte störst
och skrytigast, men jag tyckte om den och det visst
den. I med nyckeln och vips så var den där
rara tvinnen igång, varvandes av glädje
över att få luftas av en riktig karl! Jag
petade i ettan och rullade iväg. Med erfaren
blick analyserade jag trafiken och vägbanan,
mycket lite fukt, inga såphala löv, lite
svalt vilket innebar kalla däck, bäst att
ta det lite piano i alla fall. Bäst att ta det
lite piano…. Jag säger det en gång
till för jag tänkte det verkligen…
Piano.
Jag svänger ut på Formvägen, rör
knappt, tror egentligen att jag bara tänkte röra
den….och plötsligt har jag världens
bredställ, inga fötter hinner ut för
att parera och innan jag hunnit tänka mer ligger
jag på sidan på asfalten. Ernst H är
en slagen hjälte! Adrenalinet pumpar friskt i
ådrorna och jag hade förmodligen utan problem
kunnat lyfta en LT med en arm om det behövts,
så 800:an gick enkelt. Lätt skakig står
jag och tittar på bedrövelsen som trots
allt kunde blivit mycket större. Förmodligen
hade mitt ego fått en större knäck
än hojen!
Dumstrut.
Ni kanske kan tänka er hur tuff jag var när
jag drog cykeln tillbaka till butiken….och hur
jag med böjt huvud och en skolpojkes stammande
röst försökte förklara vad som
hänt. Jag var billig då och beredd att
ta mitt straff. I det ögonblicket hade nog Janne
kunnat få mig att skriva på vilket köpekontrakt
som helst. Tvingat mig till livslång avbetalning
på ett framdäck eller låtit mig förstå
att jag visst behövde köpa 22 ARAI-hjälmar
till överpris….
Men trots sitt hårda yttre är han ju en
snäll man och det bankar ett milt hjärta
i hans bröst, så han lät mig gå
utan dumstrut och jag tror att jag kommer att våga
mig dit igen.
Då ska jag visa hur man tyglar en K1200S…..
/Ernst H
|
