Den
sista färden II
En lång säsong var på väg mot
sitt slut och oktober höll på att övergå
i november. Jag och min trogna. Suzuki (den med Wes
Cooley-stuk) hade troget varje dag rullat de tre mil
grusväg som skiljde mitt hem från mitt
arbete. Rullgruset hade varit min vän, framskivorna
var i stort sett onötta och det öppna Bassanisystemet
hade skrämt en och tre älgar som förmodligen
aldrig mer skulle våga sig upp på vägen!
Kort sagt det hade varit en bra och minnesvärd
säsong. Suzzen var visserligen inget praktexemplar
men den hade alltid startat och aldrig protesterat
trots en stundtals omild behandling och nu var det
dags för den sista färden…
Jobbet.
Jag bylsade på mig alla de kläder som behövdes
för att överleva oktober på hoj, och
konstaterade i förbifarten när jag såg
mig själv i spegeln iklädd blått underställ
att jag knappast skulle erbjudas rollen som Fantomen
utan snarare Guran……. När jag tittade
ut genom fönstret såg jag den första
snön som sakta singlade ner och gjorde världen
utanför vit. Jag log för mig själv
och tänkte att det här blir den perfekta
avlutning, en sista hemfärd i lätt snöfall
och sedan pang in i garaget. Som en levande reklampelare
för Michelin gick jag nerför trappan och
ut till hojen som börjat täckas av snö.
Hojliv.
Jag chokade och fällde ut kicken, tändning
på, check, och tänkte att vem brydde sig
om att fixa elstarten när fyra småkolvar
var så lätta att få snurr på.
Kylan gjorde att det för ovanlighetens skull
krävdes två tramp innan det började
mullra ur det öppna röret och jag gjorde
en sista justering av min utrustning innan jag petade
i ettan och rullade iväg. Första kilometern
som var asfalt var lite spännande även om
snön var blöt, men när jag kom ut på
grusvägen så var underlaget lika bra som
alltid tidigare och farten blev densamma som alltid,
en aning för fort.
Mera snö.
Ju närmare hem vi kom desto mer ökade snöfallet
och även om det inte innebar några problem
så började jag ändå att fundera
på hur det skulle se ut när vi skulle passera
vägens högsta punkt någon km hemifrån
och hur mycket snö det skulle var på sista
biten asfalt. Snön blev kallare när det
började bära uppåt och en viss halka
kunde förnimmas. Ute på långmyren,
som var sista biten innan ”backen”, började
jag att hänga med benen för att vara beredd
att snabbt parera eventuella sladdar Men rakt fram
gick det bra och det var en kittlande känsla
att vrida på rullen, lyfta på ändan
och dra lång sladdar genom att vicka på
baken. Jag var kung i vinterlandet!
Backen.
Nu började jag se backen och försökte
memorera dess tre skarpa kurvor. Snöfallet var
kraftig nu och det var inte regnblandat utan riktiga
flingor. När jag var oförsiktig med gasen
så spann bakdäcket och jag insåg
att den fart som jag behövde skulle jag måsta
ha uppnått innan backen för där fanns
inte mer att ge. Mycket mer än 50km/h kändes
vådligt och det var den hastighet som fick räcka.
Det började bra men när första vänsterböjen
kom så tappade vi fart och instinktivt vred
jag på gasen och där låg vi…..jag
reste mig själv och hojen, konstaterade att inget
gått sönder.
Adrenalin.
Kroppen var fylld av adrenalin och det påverkade
mitt nästa ödesdigra beslut….jag vände
ner igen och tänkte ” nog var det väl
f…om jag inte skull komma upp!”. Jag satte
mätaren på 65 den här gången
och vilt sladdande kom vi till första böjen.
Självklart hände samma sak igen och den
här gången borrade sig tändningskåpan
ner i gruset och vägrade att snurra som nåt
stödhjul. Jag klarade mig utan smällar och
fick upp hojen på hjul igen. Kvar på den
bländvita snön var dock denna gång
en stor svart pöl…
Jag fick gå hem…
Min Suzuki blev aldrig riktig oljetät efter det
här…..
Janne…..borde jag inte ha lärt mig???
/Ernst H
