Lägg
ner och gasa mer
”Jag minns min barndoms vintrar som snöiga
och kalla”, nja riktigt så var det väl
inte, men när jag vid mitt senaste besök
i de gamla hemtrakterna upplevde en snöig jul
kom minnena tillbaka från FMCK:s vinter kurser
och mc-körning med skidor.
Det var ju ändå jul och då får
väl även stora barn önska sig något
tänkte jag och letade därför upp en
gammal kompis namn i telefonkatalogen. Jodå,
nog skulle han kunna fixa fram två cyklar och
lite kläder, och dessutom tycka att det var kul
att motionera bort några reservringar med julmat
som hamnat runt midjan.
Vi bestämde en förmiddagstid för träff.
Vi gick in i omklädningsrummet och började
klä på oss utrustningen.
- du får ta en ”nalledräkt”,
men innanför måste du ha ryggskydd och
knäskydd, det gäller vid all körning
på militära motorcyklar…ja också
stövlarna och hjälmen förstås.
Det var runt noll grader ute så vi hoppade över
fodret i de gröna canvas dräkterna och jag
såg ut som en säckig elefant på utsidan,
men kände mig som en frustande rashingst innanför.
Jag hoppade av iver att få komma iväg.
Vi monterade fast skidorna som gjorde att hojarna
rakt framifrån såg ut som trollsländor
och genomförde ”tillsyn före körning”
innan vi var klara att åka iväg.
Glenn sade förlösande ord som ” full
choke och ingen gas” och startade sedan sin
hoj på andra kicken, medan jag förtvivlat
försökte väcka min gröna maskin,
men på något sätt fick jag för
dålig utslag på kicken. Efter 15:e försöket
sa min lärare med lugn röst,
-”du måste vinkla ut foten”
…och se då kom foten runt den annars hindrande
fotpinnen. Det såg ju lite krystat ut, men redan
på andra försöket med den nya tekniken
smattrade motorn igång. Försiktigt fördes
växelspaken till drive-läget och det karakteristiska
skrapet lockade fram minnen från svunna tider,
jag var redo!!!
Glenn stack iväg med snösprut , men snurrade
i första svängen ” det är halt
idag” var hans enda kommentar och jag visste
inte om jag skulle tycka att det var bra eller dåligt,
Men vi fortsatte i alla fall för att träna
lite grunder, och efter att ha fyllt hjälmen
med blötsnö från min kamrats bakhjul
så insåg jag att det inte skadade med
lite avstånd.
Jag kände att allt inte var glömt och jag
kom på mig med ett leende i hela ansiktet när
jag med ett rejält uppställ kom genom en
lång vänstersväng på väg
mot träningsbanan. Det här var lika roligt
som jag mindes!
- vi kör lite grunder för att komma in i
det, sa Glenn och svepte iväg i mjuka slalomsvängar
med full kontroll som han avslutade med en raggarsväng
där han vände 180 grader för att studera
mitt försök.
Jag tyckte att det gick hyfsat tills det var dags
för helomvändningen, då jag inte riktigt
fick spinn på bakhjulet och välte över
ända och upptäckte på ett brutalt
sätt att en kameraväska är hård.
- Du måste lägga ner och gasa mer, så
att hjulet verkligen släpper, och håller
du på att åka omkull så är
det bara att lägga ner ännu mer och gasa
för då gör du en cirkelrörelse
runt axeln som blir skidan, och du kan inte åka
omkull.
Det var lättare sagt än gjort skall jag
säga, att när man är på väg
att tappa kontrollen vrida på ännu mer
gas. Men efter lite träning så gick det
bättre och vi gav oss ut i skogen för terrängkörning
. Visst insåg jag att Glenn var mer kompetent
än jag på detta område, men jag kunde,
som den tävlingsmänniska jag är, inte
göra annat än försöka hänga
på honom. Så jag satsade mer på
kraft än teknik och gick därför omkull
ett antal gånger till, men samtidigt tyckte
jag att jag lärde mig något för varje
vurpa.
Det var en härlig känsla att lägga
ner cykeln så mycket att tanken tog emot knäet
när foten hade kontakt med marken via skidan,
det blev som ett stödhjul som gjorde att man
inte körde omkull. Jag började bli kaxig!!
När vi sedan kom in på banan som tillhörde
Ränneslättsloppet så ville det sig
inte bättre än att jag hamnade före
min instruktör. Jag skall inte säga att
det växte ut horn i pannan, men lite varmt blev
det inne i hjälmen när jag drog iväg
med snön sprutande och orden ”nu skall
han minsann få se” malandes inne i huvudet.
Vi hann köra 200 m innan det hände…
jag satsade rejält i en kurva i en lätt
utförsbacke och fick inte det uppställ jag
behövde utan bakhjulet högg fast och jag
gjorde en ”highsider” som hade fått
Kenny Roberts att känna att vi spelade i samma
division. När jag sedan låg där på
rygg och tittade på det krokiga styret och kände
att jag skulle få problem att ta mig upp ur
sängen nästa dag så insåg jag
att det var läge för lite ödmjukhet
och vila.
- du körde för fort och la ner för
lite, jag såg att du skulle vurpa redan i början
av svängen sa Glenn medan han vred styret rätt.’
- Ja men du sa ju att jag skull gasa….sa jag
med en 5-årings trotsiga röst för
att i viss mån lägga skulden på min
instruktör.
- Ja , men inte alltid, du kör för fort
för din kapacitet!!
Avsnoppad och med ett något sargat ego tyckte
jag att vi skulle fotografera lite istället….När
skymningen började lägga sig över övningsfältet
drog vi hemåt och Glenn visade det sista tricket
som han trodde att jag skulle klara av. För att
slippa understyrningen när man skulle svänga
i hög fart och saknade effekt för att få
bakhjulet i spinn så ställde man upp cykeln
med hjälp av bakbromsen som manövrerades
på vänstersidan av styret. Det var en häftig
känsla att i hög fart bromsa upp cykeln
i sladd och sedan slå på full gas och
med uppställ svepa genom svängen. Något
fick mig att tro att Kenny hade känt igen även
detta…
Trötta och svettiga gjorde vi ”tillsyn
efter körning” och hängde upp våra
kläder på tork.
- det är skönt att lek… jag menar
träna lite!
Skönt att prova en aktivitet där man inte
var kung!
/ Ernst H
