Första
gången….
Vet
inte om ni kommer ihåg första gången
ni gjorde ”det”? Alltså den där
gången då det var på riktigt och
inte bara i den fantasivärld där man gjort
det tusen gånger om och var helt säker
på hur det skulle gå till! I den värld
som man skaffat kunskap om från tidningar, filmer
eller mer erfarna kompisar, den värld där
man var kung och där inte misslyckandet ens var
tänkbart. Vare sig ni kommer ihåg eller
inte så är jag ändå säker
på att ni liksom jag levt i ”oskuldens
tid” och trott er om mer än ni egentligen
kunde prestera.
Mogen ålder.
Jag levde länge i drömmarnas värld,
läste alla tidningar jag kom över, studerade
ingående alla bilder och såg med stora
ögon på de filmer som jag lyckades få
tag på. Längtan efter att få göra
det själv, att göra sin ”debut”
var otroligt stark och det var bara att möjligheterna
att komma till skott var så små som hindrade
mig från att ha testat redan som ung. Nu skedde
det stora ögonblicket när jag uppnått
en ganska mogen ålder och den värsta pressen
att prestera stordåd och att vara nervös
för att utrustningen inte skulle vara tillräckligt
bra var lyckligtvis passerad. Jag tror att detta gjorde
att själva njutning när det väl skedde
var större än den varit om jag hade varit
mera oerfaren och mer prestationsinriktad.
Rädd och upphetsad.
Så var det då äntligen dags! Platsen
för det stora ögonblicket hade valts med
omsorg och det skulle ske på en liten undanskymd
plats vid den tid på året då sommarljus
och kvällsvärme skapade de bästa förutsättningarna
för en njutbar stund.
När allt var förberett och klart, plats
och delare av njutning var utsett, så kände
jag plötsligt hur jag fick kalla kårar
efter ryggen. Plötsligt kom all prestationsångest
över mig och jag blev otroligt nervös. Skulle
jag ligga ner eller vara upprätt? Skulle det
gå så fort som jag förstått
att det ändå kunde göra första
gången och skulle mina kompisar skratta när
jag berättade om min fumlighet? Att jag förmodligen
inte skulle få upp den visste jag eftersom jag
tidigare provat i ensamhet med alla olika tricks och
hjälpmedel, men om det skulle kännas som
en enda lång pina så ville jag inte vara
med. Fungerade min insprutning eller gick det ändå?
Hade jag klarat mig utan så länge så
borde jag väl kunna fortsätta leva utan?
Jag var rädd! Men också så upphetsad
att svettpärlorna trängde fram i pannan
och händerna blev heta. Jag insåg att det
var nu eller aldrig, och detta var chansen att genomföra
det jag så länge drömt om, längtat
efter och så innerligt önskat att få
uppleva!
Med flaggan i topp!
Med nervositeten hängande utanpå skinnstället
drog jag så iväg ut på MittSverigebanans
släta asfalt, och precis som jag visste fick
jag inte upp den på bakhjulet. I första
kurvan la jag ner hojen mer än jag någonsin
gjort tidigare och när höger stövel
gick i backen i tredje kurvan var upphetsningen total!
Jag gasade, bromsade, sökte spår och jagade
killen på R6:an framför så att jag
till slut glömde tid och rum. Min utrustning
var varken störst eller starkast, men den dög
för mig och jag kände att jag tog ut mitt
max. Däcken släppte gummi och bromsarna
gick varma, men jag var lycklig och allt jag drömt
om, läst och sett visade sig vara ännu bättre
i verkligheten!
Trots att jag var oerfaren så gav mig bankörningen
massor av upphetsande upplevelser och skräckblandad
förtjusning, jag ville ha mer, längre och
oftare!
Hade inte kunnat drömma om att åka hoj
på MittSverigebanan skulle vara så roligt,
och jag vill göra det igen!
Och skillnaden mot en annan ”första gång”
var att nu gick det åtminstone inte för
fort….
Ernst H
