Italienska
drömmar
Öl-servitriser
Äsch..det är väl lika bra att erkänna
att jag egentligen inte faller för rejäla,
rustika välpumpade tyska servitriser som på
stabbiga ben och med kraftiga armar balanserar åtta
ölstop på sin breda barm. Lika lite som
jag tycker att Tysk fotboll är fantasifull och
sprudlande tycker jag att Tysk ingenjörskonst
är fylld av själ, hjärta och känsla!
Det är massor av hokus-pokus, hög kvalité
och teknik på topp, men det får inte mig
att bli till mig i brallan!! BMW är tyskt (information
för er som nu fortfarande tror att det är
ett japanskt klockmärke!!) och deras modeller
kan beskrivas som olika utvecklingsfaser av den ursprungliga
tyska matronan där kraft i barm och mod i arm
(eller hur det nu var??) var själva basen. Här
pratar vi stabila pjäser med pondus och kraft,
men som rör sig genom livet med smidigheten hos
ett kassaskåp.
Italiensk balett
Nä…jag är mera för nätta,
lätta känslosamma italienskor!! Hojar som
dansar genom livet med lätta steg och ackompanjerade
av ett mäktigt v-twinssmatter. Jag gillar graciösa
former som retar mina sinnen och min lust samtidigt
som det vardagliga kryddas med läckra och upphetsande
detaljer. Italiensk är allt vad tyskt inte är…..det
är snyggt, sensuellt, lockande och förföriskt
vackert!! Jag är kär i Italienska saker
laddade med själ, elegans, personlighet och en
känsla av att aldrig vara riktigt säker
på vad man ska få.
Första gången
I tidningen Bike nr 2 1979 testades en Ducati 900
ss och jag blev sådär platoniskt kär
som man kan bli i saker som man bara ser men aldrig
träffar på riktigt. Jag läste om V-twin
och Brembo-bromsar, om själ och personlighet
och om hur detta var hojen för den sanna hojåkaren
och mc-entusiasten. Jag var lurad, såld och
hade både köpt smöret och tappat pengarna.
I min värld blev det en Ducati som jag skulle
ha och jag drömde om hur jag visade världen
att jag var en riktig hojåkare som förstod
vad själ och hjärta i hojåkning var.
Oskuldens tid
Fast jag köpte aldrig nån Ducce, vara aldrig
ens i närheten av någon och än mindre
provkörde, så drömmen falnade sakta
och föll i glömska. Men när nu TwoWheels
tagit tag i försäljningen och det börjar
finnas italienska fullblod på våra breddgrader
så kunde jag inte låta bli att testa.
Även om drömmen kunde krossas så var
det värt ett försök, för jag ville
inte se döden i vitögat utan att ha kört
mina drömmars Ducati! Och nu är det gjort!!
Första gången brukar ju vara lite för
kort, och så även i detta fall, men känslan
var mäktig, pulsen i v-twinnen härlig och
kraften överträffade alla tvåcylindriga
Bayrare jag kört. Lättfotad, välbalanserad
och med hårda nypor....och dessutom snygg!!!
Jag var kär igen!! Janne, snälla, rara du….ge
mig en chans till….snälla!!
För övrigt…
…känns ju bilar väldigt hårda
när man åker hoj och inser hur ont det
skulle göra att komma i närkontakt med plåten.
….ter sig ju vägräcken och vajerräcken
otroligt skrämmande när man har dom nära….tanken
på att man skulle glida in i ett sådant
sänder ju kalla kårar efter ryggen.
…behöver jag ett par nya stövlar eftersom
jag slipat sönder de gamla i mina favoritkurvor….
Det kostar att vara på topp!
…vill jag att ni kör försiktigt och
inte litar på någon annan än er själv!!!!
Ernst H
