Förväntningar och dåliga
samveten.
Livet är ju så förunderligt, så simpelt
ibland och i nästa stund så svårt
att förstå sig på. En sak som
inte är enkel är hur och varför
alla förväntningar byggs upp, hur vi
lurar oss att tro att det är såhär
det måste vara och pressar oss till det yttersta
för att det inte ska bli fel. Och lyckas vi
inte nå över den högt upplagda
ribban så straffar vi oss med dåliga
samveten och hårda bedömningar av vår
egen prestation. Vi är våra egna hårdaste
kritiker, och det finns även när vi tycks
ta på oss frihetkostymen och kasta oss upp
på en hoj! Ska ta några exempel…
GS 450.
Janne på Two Wheels hade varit vänlig
nog att bjuda in mig till provkörningen av
BMW:s nya mäktiga endurohoj och trots att
jag var långt ifrån någon enduroförare
så tackade jag ja eftersom jag inte ville
visa mig som den fegis jag egentligen är.
Långt ute i en gudsförgäten höstskog
var samlingspunkten och när jag väl kom
dit så hade provkörningarna redan kommit
igång och folk stod och pratade rutinerat
om ” bra fjädring fram”, ”bra
drag” och ” stabil i stalpiga partier”.
Jag kände hur hakan åkte ner men jag
fångade upp den och försökte prata
om allt och inget utan att säga något.
Så var det då min tur…..jag
började kallsvettas och prestationsångesten
gjorde att det var svårt att ens få benet över
sadeln. Letade febrilt efter kicken och memorerade ” kompläge” och ”dödpunkt” som
ett mantra innan jag upptäckte starknappen
och enkelt fick igång den.
Sju-åtta gubbar stod runt mig när jag
skulle åka iväg och jag insåg
att det inte fanns plats för misstag. Innan
jag petade i ettan tittade jag fram mot det steniga
endurospåret som hånskrattade mot mig
och jag tänkte att ”friskt vågat…..”när
jag stampade ner pedalen och släppte kopplingen
med ett fett tvärstopp som följd. Jag
tror att alla flinade bakom min rygg (fast i ärlighetens
namn ska jag säga att jag inte såg någon!)
och svetten kom tillbaka. Tack för elstarten
och mer gas så var jag på väg.
Tusen blickar brände i min rygg kändes
det som och förmodligen stod jorden stilla
när jag petade i tvåan och med livet
som insats studsade över stenarna utom synhåll
för alla förväntningar. Varvet gick
inte fort men runt kom jag och ingen vare sig skrattade,
hånlog eller tog ifrån mig körkortet!
Jag hade varit fången i mina egna förväntningar,
lagt en orimlig press på mig själv om
att prestera och därmed förmörkat
min sol och tagit nöjet med hojåkning
från mig själv!
Jorden runt.
Om jag köper en RT så förväntas
jag åka flera varv runt jorden på varje
kafferast och klä in mina packväskor
med märken från jordens alla hörn.
Inte ska jag då tycka att det är urtrist
att åka i regn och jag kan ju knappast ge
mig ut på en kort kvällstur bara för
att fika med 200 liters packväskor fyllda
med inget annat än förväntningar?
Vad skulle folk säga ?
Eller om jag har en GS och aldrig har sett Norkap,
borde jag inte skämmas då ? Det är
väl bara ärrade hjältar som åker
boxer med hög fjädring och asfalt är
ju knappast deras melodi.
Men människa!! Har du en S och aldrig skrapat
knäpuckar? Vet du inte om den är bergstadig
i 250 km/h? Borde du kanske inte byta hoj??
Jag är nog en velig människa, en konflikträdd
stackare, en medelsvensson i gråaste grått
som har bestämt mig för en 1200 R…
Jag själv.
Fast ingen har ju någonsin sagt dom där
sakerna, ingen har förmodligen ens tänkt
dom utan dom utspelas bara i mitt eget samvete,
i min egen lilla bubbla där jag står
i centrum och där jag tror att folk har ork
och lust att fundera över vem jag är,
vad jag gör och hur jag gör det. Att
tro att folk skrattade åt mitt tjuvstopp är
att tro för mycket om min egen plats och min
betydelse för andra.
Nä….njut din egen hoj som du vill, åk
dom vägar som dit din längtan bär
dig och gör ditt hojåkande till ditt!
Låt hojen bli platsen där du släpper
på dina måsten och upplevda förväntningar
och där du känner dig fri!
I sommar ska jag inte döma någon…..inte
ens mig själv….tror jag!!
/
Ernst H
