| Förväntningar och dåliga samveten.
Livet är ju så förunderligt, så simpelt ibland och i nästa stund så svårt att förstå sig på. En sak som inte är enkel är hur och varför alla förväntningar byggs upp, hur vi lurar oss att tro att det är såhär det måste vara och pressar oss till det yttersta för att det inte ska bli fel. Och lyckas vi inte nå över den högt upplagda ribban så straffar vi oss med dåliga samveten och hårda bedömningar av vår egen prestation. Vi är våra egna hårdaste kritiker, och det finns även när vi tycks ta på oss frihetkostymen och kasta oss upp på en hoj! Ska ta några exempel…
GS 450.
Janne på Two Wheels hade varit vänlig nog att bjuda in mig till provkörningen av BMW:s nya mäktiga endurohoj och trots att jag var långt ifrån någon enduroförare så tackade jag ja eftersom jag inte ville visa mig som den fegis jag egentligen är.
Långt ute i en gudsförgäten höstskog var samlingspunkten och när jag väl kom dit så hade provkörningarna redan kommit igång och folk stod och pratade rutinerat om ” bra fjädring fram”, ”bra drag” och ” stabil i stalpiga partier”. Jag kände hur hakan åkte ner men jag fångade upp den och försökte prata om allt och inget utan att säga något.
Så var det då min tur…..jag började kallsvettas och prestationsångesten gjorde att det var svårt att ens få benet över sadeln. Letade febrilt efter kicken och memorerade ” kompläge” och ”dödpunkt” som ett mantra innan jag upptäckte starknappen och enkelt fick igång den.
Sju-åtta gubbar stod runt mig när jag skulle åka iväg och jag insåg att det inte fanns plats för misstag. Innan jag petade i ettan tittade jag fram mot det steniga endurospåret som hånskrattade mot mig och jag tänkte att ”friskt vågat…..”när jag stampade ner pedalen och släppte kopplingen med ett fett tvärstopp som följd. Jag tror att alla flinade bakom min rygg (fast i ärlighetens namn ska jag säga att jag inte såg någon!) och svetten kom tillbaka. Tack för elstarten och mer gas så var jag på väg. Tusen blickar brände i min rygg kändes det som och förmodligen stod jorden stilla när jag petade i tvåan och med livet som insats studsade över stenarna utom synhåll för alla förväntningar. Varvet gick inte fort men runt kom jag och ingen vare sig skrattade, hånlog eller tog ifrån mig körkortet! Jag hade varit fången i mina egna förväntningar, lagt en orimlig press på mig själv om att prestera och därmed förmörkat min sol och tagit nöjet med hojåkning från mig själv!
Jorden runt.
Om jag köper en RT så förväntas jag åka flera varv runt jorden på varje kafferast och klä in mina packväskor med märken från jordens alla hörn. Inte ska jag då tycka att det är urtrist att åka i regn och jag kan ju knappast ge mig ut på en kort kvällstur bara för att fika med 200 liters packväskor fyllda med inget annat än förväntningar? Vad skulle folk säga ?
Eller om jag har en GS och aldrig har sett Norkap, borde jag inte skämmas då ? Det är väl bara ärrade hjältar som åker boxer med hög fjädring och asfalt är ju knappast deras melodi.
Men människa!! Har du en S och aldrig skrapat knäpuckar? Vet du inte om den är bergstadig i 250 km/h? Borde du kanske inte byta hoj??
Jag är nog en velig människa, en konflikträdd stackare, en medelsvensson i gråaste grått som har bestämt mig för en 1200 R…
Jag själv.
Fast ingen har ju någonsin sagt dom där sakerna, ingen har förmodligen ens tänkt dom utan dom utspelas bara i mitt eget samvete, i min egen lilla bubbla där jag står i centrum och där jag tror att folk har ork och lust att fundera över vem jag är, vad jag gör och hur jag gör det. Att tro att folk skrattade åt mitt tjuvstopp är att tro för mycket om min egen plats och min betydelse för andra.
Nä….njut din egen hoj som du vill, åk dom vägar som dit din längtan bär dig och gör ditt hojåkande till ditt!
Låt hojen bli platsen där du släpper på dina måsten och upplevda förväntningar och där du känner dig fri!
I sommar ska jag inte döma någon…..inte ens mig själv….tror jag!!
/ Ernst H
|
